Ett utkast i maj

 
Han säger samma orden gång på gång och hon skrattar lika mycket varje gång. Dom andra, dom står på sidan och iakttar. Dom vet. De känner henne. De ger henne samma blick varje gång och de behöver inte äns fråga frågan förrän hon säger nej, skrattar och kollar bort. Hon förstår att dom förstår. Men dom förstår inte varför hon säger nej. Men hon förstår, hon vet. Det är såhär det är. Livet. Allting går inte. Men hon tänker vara lycklig i nuet. Det som komma skall är långt borta. Långt borta från 18 maj.

Kommentarer
Dk säger:

Fint <3

2015-12-07 | 11:39:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback